Susann Brännström som visar nya målningar och teckningar på Galleri Krister Fahl brottas med en intressant problematik om hur man idag kan förhålla sig fri till en målerisk tradition samtidigt som man återbrukar ett krasst formellt språk där färg, form och komposition är de tre meningsbärande elementen.

För Brännström leder den frågeställningen till en radikal målerisk spänning mellan å en sida lössläppt urkraft, å andra sidan ett skolat finlir. I denna dragkamp mellan motstridiga färger och former på en oftast rå obearbetad trägrund samsas kraftfulla och kontrastrika kroppar och amorfa formationer med en intim och innerlig målerisk känsla där små övergångar och glidningar mellan de apterade valörerna skapar genomtänkta färgaccenter. Genom dessa stridande orena former och färger markeras alltså en töjd modernism i vilken gränsen för vedertagna visuella kompositionsregler undersöks genom formella prov.

Brännström vet onekligen hur man behärskar en målning och hon agerar med skarp och säker kontroll mitt i det expressiva uttrycket som dessutom gömmer på en skörare och mer trevande sida. Det som främst lockar i det stundtals något för uppvisande uttrycket är just denna gäckande mörka klang som tydligt slår an i t.ex. en rå och smutsad färgslinga som tyck rulla in sig själv. I denna attack anas en berättelse som står i kontrast till det relativt sakliga formella uppsåtet. Det är också det närmast outalade som lurar i de mörka partierna och som stör och stöter mot kontroll och ordning, som ger målningarna deras kraft och auktoritet. I dessa glipor av oberäknelig energi antyds ett temperament – ett uttalat jävlar anamma – som innebär ytterligare öppningar och möjligheter för det formellas möte och konfrontation med det personliga.